AGU! Dag 62-66

Så, jag är tillbaka, jag har överlevt! Och jag ska berätta allting från början...

Dag 1. Det var en vanlig morgon med tvättbyte, frukost i matsalen, städning och uppställning 07.30. Men därefter hände det grejer. Vi ilastade våra packningar i container, låste ut vapen och gjorde uppsittning i buss. En i tid oklar bussresa senare landade vi på en grusplan där vi fick order om att ställa upp i öppen fyrkant med våra packningar och tömma dem på våra liggunderlag. Innan visitation av packning så fick vi möjlighet att slänga sådant som vi hade med oss men som vi inte fick ha med oss - saker som innehöll energi eller nikotin. Inte heller tändstickor var tillåtna. Jag slängde mina halstabletter och tändstickorna som jag försökt gömma i vapenvårdskitet... Det var en lång visitation där befälen slet runt allting som vi hade packat så fint, och ja, det hade varit lätt att smuggla med sig grejer. De kunde omöjligt kolla alla skrymslen och vrår i hela vår utrustning. Notera att klockan här någon gång slog 11 och sedan tickade vidare. Min matklocka ringde. Vi hade fått kartor sedan tidigare och skulle ta oss till en punkt på den kartan. Det gick utan problem, det var ca 4km, vi gick på under timmen. Där fick vi utbildning i att bygga bivack. Vi hade inga tält eller presseningar med oss utan skulle använda oss av terrängen. Så det var bara ut och leta slanor och granris och stenar och ved. Min grupp byggde mellan två träd, som ett vanligt vindskydd fast med granris som tak och golv och väggar däremellan. Tänk dig två träd med en slana rakt över, och fler slanor som lutar från den första ner i marken 2 meter bort. Vi la granris på marken för att komma ännu lite längre ifrån markkylan. Vi byggde en liten eldstad framför med en stock som rullskydd mellan eld och bivack. Vi la stenar över hela botten och runt omkring för att återigen, komma bort från markkylan så att veden skulle brinna bättre. Det som tog längst tid var att samla material, och det skulle vi försöka få gjort innan det blev mörkt för då var det ännu svårare. Vi funkade bra i gruppen, tog på oss olika uppgifter och gjorde dem. Vi var hungriga. Vi fick upp en eld med en tampong och lite kråkris och vid 20-tiden kom befälen ut med rasions - matpåsar. Inte en 24h-påse, absolut inte, men en måltid, 500-600 kalorier. Det var gott. Vi gjorde upp ett eldpostschema, bytte om till varmare kläder och lade oss tätt ihop på våra liggunderlag med värmejackorna på oss. Sovsäckar? Nejdå det var överskattat. Men elden var liten och vi låg inte tillräckligt tight så det blev lite kallt. Självklart hade vi vapnena med oss under hela den här tiden, de låg nere vid fötterna när vi sov och var på ryggen när vi byggde (ibland.. de hade en tendens att lägga sig på marken). 

Dag 2. Jag hade turen och fick sista eldvakten och när jag vaknade satt det några uppe och värmde sig, men när jag frågade om de kunde ta elden istället eftersom de ändå skulle vara vakna så ville de inte det. Jahapp. Jag väckte allihopa vid 05, vi skulle ha uppställning 07 och ville ha gott om tid på oss första morgonen för att se hur lång tid allting skulle ta. Men det fanns knappt något att göra som skulle ta tid, det var ju inte som att vi skulle äta frukost eller nåt sånt, utan det var bara att gå upp och klä på sig, riva bivacken och släcka elden, det tog inte 2h. Idag var jag gruppchef och vi skulle ha utbildning i orientering. Det var iskallt att sitta still, och vi satt i våra värmejackor och trängdes medan befälen pratade om kartläsning hit och dit. Vi fick lära oss stegning och testa hur många dubbelsteg man tar på 100m. Jag tar ungefär 70 på väg och 80 i terräng. Sedan fick vi vår uppgift, vi skulle ta oss till olika punkter på kartan, både mitt ute i terrängen och precis bredvid vägen, hitta en fråga, skriva ner den och svara på den. Vi hade fått lära oss hur man tar genvägar så det är klart att vi stegade rakt ut i den täta skogen och försökte gå i samma riktning, istället för att ta vägen som var minst dubbel så lång och sen behöva gå några hundra meter i terräng ändå. Så vi gick och gick och kikade på kartan där det inte fanns några utmärkande punkter eftersom det bara var skog eller väg. Vi tog lite mer åt höger eftersom om vi då kom fel så skulle vi korsa en väg och då veta var vi var. Men vi gick i en timme och det kom ingen väg, och vi hade definitivt gått mer än 1km, som var avståndet till målet. Jag skulle då leda gruppen och bestämma vad vi skulle göra. Det hade pratats om att vända men vi var ju nära! Till slut hade vi inget annat val, vi hade inte den blekaste aning om var vi befann oss och alla var uppgivna och trötta. Hade vi gått hela den här jobbiga och snåriga vägen förgäves? Svar ja. Vi vände och hoppades att vi gemensamt skulle kunna ta samma väg tillbaka och hitta ut ur den eländiga skogen. Jag hade ingen koll på någonting. Det hade gått 3h av övningen och vi hade hittat 1 kontroll. Av 4. Vi mötte en annan grupp på vägen tillbaka och avrådde dem från att försöka ta sig längre in - de kom tillbaka till återsamlingsplatsen sist av alla. Men sen kom vi iallafall tillbaka till vår ursprungliga väg och följde den närmare kontrollen vi var ute efter och vi hittade den direkt när vi gick in i skogen, vi hade tydligen gått förbi ganska nära det stället, och hade inte alls hålla för mycket åt höger utan vi hade gått och gått och nästan hamnat utanför kartan. Så kan det gå. Här var vi trötta och uppgivna och hungriga, vi ville inget annat än att komma tillbaka, men vi kämpade på, det skulle ju göras och ju fortare vi fick det gjort ju fortare skulle vi få mat och komma i säng, så resonerade vi iallafall. 

UPDATE! 14/10

Och till slut kom vi faktiskt fram och fick redovisa våra svar, vi hade det mesta rätt och det var ingen större grej med det, syftet var att vi skulle lära oss manövrera kartan. När vi var klara där blev vi ivägskickade till en ny punkt på kartan och väl där skulle vi bygga upp vår sovplats. Klockan gick och snart skulle det bli mörkt. Men när vi väl kom fram fick vi frystorkade matpåsar som krävde att vi kokade vatten, och vi var tvungna att välja om vi skulle äta eller bygga först. (Det var blandat frukostar och vanliga måltider, vi var först, och jag var faktiskt så självisk att jag tog vanliga till alla i min grupp så de andra fick äta frukostar. Fast jag vet inte om jag skulle kalla det själviskt egentligen, vi var först och vi hade möjlighet att välja, alla innehöll lika mycket kalorier, det var bara mer stämningsfullt med middagar. Så jag är nöjd med det beslutet.) Jag fick tänka på vårt långvariga stridsvärde och inte vad som kändes bäst i nuet och jag gav ut raka och tydliga order om vem som skulle hämta vad och bygga vad för att det skulle gå så snabbt och effektivt som möjligt. Jag fokuserade på att få upp en eld och göra en ordentlig glödbädd genom att elda en massa kråkris så att det skulle bli ordentligt varmt på natten och för att vi skulle kunna börja koka vatten när bivacken var färdig. Jag blev ivägskickad på ordergivning hos befälens eldstad och när vi som var gruppchefer kommit frågade kapten mig om jag saknade någonting. En väldigt ledande fråga.. SHIT! Mitt vapen! Helvete. Jag sprang tillbaka i mörkret och ropade för att hitta till min grupp, tog första bästa vapen som låg ungefär där jag hade lagt mitt och rusade tillbaka. Vi fick veta lite tider inför morgondagen och han kollade med oss hur gruppens stridsvärde var. Som förväntat. När vi skulle gå och lägga oss satt jag och Berglund och sjöng vid elden och det var väldigt uppskattat av gruppen. Mysstämning! Vi flyttade fram eldpostschemat ett snäpp och jag hamnade då först 😁 Några satt uppe med mig och vi pratade om ditten och datten innan jag väckte nästa och gick och lade mig. 

Dag 3. Vilken himla bra natt! En riktigt bra eld och vi låg trångt och hade det mysigt och värmde varandra. Jag kom i säng vid 23 och vi skulle stå uppställda 07.30, gott med sömn för en gångs skull. Idag var det patrullfälttävlan på schemat, eller soldatprov som jag precis fick veta att några hade fått berättat för sig att det var? Oklart, men det var iallafall en massa olika stationer som vi gick mellan, på den första skulle vi göra upp en eld och bränna av ett snöre, det var bara att kötta med kråkris, vi klarade av det ganska fort. Sedan följde vi vägen, de sa inte hur långt det var eller pekade ut det på kartan så vi bara gick och gick till vi såg grönklädda människor som såg viktiga ut. Andra stationen var att dra kabel 150m genom skogen, man hade som en ryggsäck med en rulle kabel som vi fick hjälpas åt att snurra av längs vägen, någon fick hålla den spänd bakåt och någon fick gå runt med en pinne och se till så att den fastnade i trädgrenar och att den var minst 3 meter upp i luften. Det krävdes mycket samarbete och det blev snabbt lite irritationer, gruppchefen den dagen var inte särskilt initiativtagande (vilket vi har pratat om i gruppen och vi försöker hela tiden hjälpa varandra att bli bättre ledare och soldater). 

UPDATE! 15/10

Befälen för kabelstationen gav oss underkänt efter 10 meter, kabeln slackade, så det var bara att trassla ur de där 150 metrarna och göra om. Då var vi inte glada. 1-1,5h senare, jag hade ingen tidsuppfattning över huvud taget och det var enklare att inte titta på klockan (då kunde jag inte fundera över hur mycket mat jag redan borde ha ätit idag), så var vi klara, och vi fick godkänt tack och lov, som vi kämpade. Det var helt hopplöst och vi hade ingen aning om deras standard eller någonting, allt vi hade fått var en kort pappersbeskrivning om hur man gjorde, vi hade aldrig sett utrustningen tidigare. Men vi löste det tillsammans. 

En annan station gick ut på att vi skulle lära oss om stridsmedel från Sovjet. Vi memorerade bilder och namn i 30 minuter och sedan blev vi förhörda. Fruktansvärt lönlöst. 

På en station skulle vi ta isär och plocka ihop våra vapen på tid - med förbundna ögon. En i taget satt och kämpade, de andra fick sitta still och göra ingenting. Det var otroligt tråkigt och väldigt väldigt kallt. Det var lite pilligt men det var inte så svårt, jag tyckte att det var ganska roligt när man väl fick göra det. Efter en stund började det regna och när jag frågade om vi fick ta på oss våra regnkläder fick jag ett klart och tydligt nej och jag höll på att bryta ihop. Jag var arg och uppgiven och snart dyngsur och kall. Jag var arg för att de utsatte oss för onödiga saker och bara var jävliga mot oss. Men det var ju det som var meningen. Och det tog sån tid för de andra i gruppen att fixa med vapnet, hur svårt kunde det vara!? Jag grät en liten skvätt under min mössa, samlade mig och intalade mig själv att det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt det där och då. Bara att finna sig och fortsätta kämpa under rådande förhållanden. Aldrig ge upp. 

En station var avståndsbedömning och vi skulle även kasta tomma granater i rutor och samla poäng. Så många meter vi totalt hade fel, så många armhävningar skulle vi göra tillsammans i gruppen, och alla skulle göra lika många. Och så många poäng man kunde få ihop genom att träffa i rutorna med granaterna, minus så många poäng man fick ihop, det lades till på antalet armhävningar. Så det var en 50 armhävningar var på den stationen innan vi fick gå vidare, vi fick 0p på granatkastningen.. 

De gillar det här med armhävningar som straff, en station skulle vi bygga ihop en bår, bära en människa på den (fastsatt i ett 75m snöre), tänk er kåsrace ni som vet vad det är för något. Och vi fick inte tappa båren eller ta sönder snöret, 50 armhävningar för något av det. Och klarade vi inte det inom tiden (som satte för oss själva i början när vi gissade på hur lång tid det skulle ta) var det ytterligare 50 armhävningar. För att inte tillägga att vissa av oss hade luvan utrullad på regnjackan (det har man inte i FM för då samlas det vatten där och och då blir man blöt och kall och dör), ytterligare 50 armhävningar. Totalt den dagen tror jag att jag gjorde 80 armhävningar. Det är rekord på en dag. Men jag blev glad av det, jag köttade och peppade på, och så gjorde jag några extra tillsammans med de som var lite långsammare. 

Det började bli mörkt när vi mötte en grupp ur samma pluton som gått varvet åt andra hållet, vi hade då genomfört 6 stationer och de 5, hur jävla länge skulle vi hålla på med det här??? Det fick vi såklart inte veta. Efter någon till kilometer bakom oss såg vi en eld och en ny station. Orientering med kompass. Vi fick en riktning och ett avstånd, där skulle finnas en lapp med en text, den texten skulle redovisas exakt. 

1. En smålänning läste kartan fel, och gick ovetande till Skogstibble. 

Fel. 

Ett punkt en smålänning läste kartan fel komma och gick ovetande till skogstibble punkt

Där har vi det. Men det var inte som att vi fick lov att skriva ner vad det stod. Vi skulle memorera det. Alla de olika böjningarna av orden, och jag kan väl säga som så, att meningarna blev inte kortare. Vi träffade på en annan grupp från vår pluton som hade kommit längre än oss, de hade hittat alla lappar och skulle nu berätta hela berättelsen som smålänningen som kom till Skogstibble, träffade en bonde och betalade för en ko, men den var död men han sålde den på aktion och blablabla. Utantill. Med rätt punkter, rätt kommatecken, och s på rätt ställen. Vi kom aldrig dit, utan någon gång efter punkt 6 så fick vi veta att vi skulle gå till en ny punkt på kartan och bygga bivack. Det gjorde vi mycket villigt och den här gången var det helt i mörker. Dock så var vi på samma plats som första natten, och allt vårt materiel låg kvar där vi hade lagt det, så det var bara att få upp det och få upp en eld och sedan komma i säng. 

UPDATE! 16/10

Hur det bygget gick till har faktiskt blandats ihop i mitt huvud med alla de andra byggena, jag minns att vi hade svårt att hitta en tillräckligt lång slana att fästa tvärs över de två träden, annars flöt det på, vi hade ju i princip all materiel och nästan all ved vi behövde, så det flöt på. Jag satt eldpost som nr 2 och det var mysigt. Här någon gång fick vi våra dagliga 500kcal också. 

Dag 4. Denna dagen började med en utbildning i hur man beter sig när man befinner sig på flykt. Om man är i ett fordon som kollapsar och man har fiender runt omkring sig man behöver fly ifrån. Att bara gå sicksack några 100m i taget men fortfarande hålla ungefär samma riktning var typisk dåligt, då kunde man lika gärna gå rakt fram istället för att spara tid. Istället ska man försöka lämna så få spår efter sig som möjligt och göra skarpa svängar hit och dit, så att om spåren blir upptäckta kan fienden inte lista ut huvudriktningen. Man bör hålla sig borta från vägar och vara försiktig när terrängen kräver att man korsar vägen. Och, precis som upplägget för de andra dagarna, utbildning - genomförande! Vi fick göra uppsittning i bussen - japp, med full stridsutrustning och den stora tjocka väskan i knät. Bussen körde rundor med oss och försökte villa bort oss, vi försökte hålla koll var på kartan vi var någonstans. Plötsligt stannade vi. ”3:e grupp avsittning!” Det var vi. Vi rusade av, på med packningarna och enades om en riktning att springa i. Om 12 minuter skulle ett av befälen sticka ut i skogen och leta efter oss, så det var bara för oss att sticka. Jag tog täten och sprang ungefär 30 m innan det blev för tungt och för svår terräng att springa i. Det blev en snabb lunk istället. Jag försökte ändra riktning fram och tillbaka, det gick bra eftersom jag inte hade en aning om vart vi skulle eller var vi befann oss. Efter en stund kom vi till lite tätare skog och där stannade vi för att maskera oss, både ansikte och hjälm. Sedan kunde inte gruppchefen bestämma vart vi skulle. Kartläsaren visade var vi var och gav ett förslag, andra förslag trillade in. Jag blev galen på att det inte hände något, att vi satt still på en punkt och att det söktes efter oss utan att vi rörde på oss eller gömde oss. Hur är jag som gruppchef? Rak och tydlig i mina beslut. Hur är jag som soldat? Rak och tydlig i vad som (jag tycker) ska göras... En förbättringspunkt från min sida, ge gruppchefen plats och lita på att den löser sin uppgift. Men ett felaktigt beslut är bättre än inget beslut, så till slut fick vi fram ett - gå ditåt. Vi plöjde genom buskar och tät skog med vår otympliga utrustning och så kom vi fram till en väg. Vi orienterade oss på kartan och bestämde oss för att följa vägen inne i skogen. Vi hade fått en punkt dit vi skulle gå och samverka med de på plats mellan 18-20. Så vi fick inte komma fram för tidigt, då riskerade vi att bli upptäckta i det området medan vi väntade, och vi fick inte komma fram för sent. Vi gick genom den här skogen och såg till att vi hela tiden hade vägen till höger om oss, och vi följde med på kartan vart den krökte så vi inte missade om den skulle svänga av. Vi gick och vi gick och vi gick. Vi vilade ofta, vi var dyngsura av svett. Jag tror det är svårt att förklara, och framförallt förstå, hur jobbigt det faktiskt var. Vetskapen om att man riskerar att bli hittad och behöva börja om från början och samtidigt ha en tid att passa. Vara hungrig och trött och inte ha någon motivation kvar. Gå i hopplös terräng och snubbla eller ramla vartannat steg. Det tar otroligt mycket energi. Vid några tillfällen körde det förbi bilar på vägen, så slängde vi oss ner på marken. Så fick jag en liten adrenalinkick och då var det roligt. Spännande. Mynningsmedvetenheten var nästan obefintlig. 

UPDATE! 19/10

Vi gick förevigt. Det blev mörkt. Det fanns ingen chans för oss att vi kunde tända en ficklampa. Så vi fick gå på bäst vi kunde, var det en sten där ja då fick man falla på den och sedan ta sig upp igen. Vi hjälpte varandra. Min balans slutade fungera. Min koordination också. Jag kände mig dålig. Jag ramlade hela tiden. Vi såg ingenting, alls. Men det var bara att kämpa på. Vad skulle vi göra? Sätta oss i skogen och gråta? Det provades men det gav inte mer framgång i att komma fram fortare. 

Till slut kom vi iallafall fram (inom tidsramen dessutom) och när jag såg elden kom det en liten tår - äntligen äntligen framme. Vi fick veta att vi skulle fördela surr och annat gruppmateriel mellan oss och förbereda oss för att bygga en ensambivack. Det var spännande! Väldigt mysigt. Det tog ett bra tag dock, att hitta ett lämpligt ställe, jag valde en gran att lägga mig under, mittemot en stor sten  som skulle reflektera värmen från elden bra. Men jag hade problem med att få upp en ordentlig eld, den envisades med att dö när jag gick från småpinneeld till lite större grenar, det var ganska blött.. till slut fick jag en okej stor och gjorde ett försök att torka lite kläder, jag åt min mat och bytte om till sovkläder. Jag blev lite illamående av att äta, magen var så tom, men jag lyckades få i mig det mesta. Sedan trädde jag min väska på mina ben och kurade in mig i värmejackan, tillsammans med en varm sten från eldstaden. Då var klockan ca 03. Elden slocknade efter en stund och jag frös. 

Dag 5. 05.10 körde det förbi en tutande bil längs vägen och jag hade en halvtimme på mig att bryta mitt läger och ta mig tillbaka till återsamlingsplatsen. (Notera tiderna, jag låg på mitt liggunderlag i 2 h, så jag sov i kanske 1h?) Jag var långsam på att ta på mig mina kläder och blev någon minut sen. Jag var inte ensam, det var någon som inte ens hade vaknat av tutan... Hoppsan!

UPDATE! 20/10

Nu kom den stora (och sista enligt oss rekryter) utmaningen, vi skulle gå tillbaka till Enköping. Vi befann oss i Skogstibble. Det är strax över 3 mil. Vi hade på oss till 14.30. Så det var bara att börja gå. Vi gick i våra grupper men alla i hela kompaniet gick typ samtidigt så det var alltid folk omkring. Vi gick längs en bilväg hela vägen så vi hade bilar som hela tiden var med längs vägen och kollade så vi hade vatten. Det var så TRÅKIGT! Vi gick där längs vägen, hade ingenting att tänka på och bara så otroligt ont i axlarna av all utrustning. Har jag nämnt hur mycket vi var på förresten? Nej. Håll i er. 

• Kroppsskydd 7kg
• Uniform plus innehåll i fickorna 3-4kg
• Stridsväst 3kg (minst)
• Vapen 5kg
• Hjälm 1-2kg jag vet inte exakt
• Stridspackning 20kg. 

Det är någonstans 40-45 kg!?!?!? Det är 75% av min kroppsvikt. Och jag gick runt och bar på detta konstant i 5 dagar, och gick sedan 3 mil med det på fredagen. Hur stark är inte jag?? Otroligt. 

Så ja jag hade ont i mina axlar. Och hela kroppen var slutkörd. Jag hade knappt sovit något, knappt ätit något, och kroppen ville bara lägga sig ner förevigt. Aldrig ge upp. Det som höll oss motiverade var allt snack om mat, det var kebabpizza, choklad, pringles, kebab inlindad i hawaii. Hur gott?? Vet inte för vi åt aldrig det när vi kom tillbaks 😅 Tiden gick. Vi gick i 50-10 intervaller, marscha 50 vila 10. Intervallerna gick ganska fort, förutom när tätkarlen informerade att det var 5 minuter kvar till rast, jag har inte varit med om så långa 5 minuter någonsin. Men vi gick på, och tiden gick och vi kom ju framåt. Vi kom in på övningsområdet, men det var fortfarande 7km kvar. Aldrig ge upp. Benen ville inte mer. Aldrig ge upp. Axlarna skrek av smärta, det skavde på höfterna. Aldrig ge upp. Vad skulle vi ta oss till om vi inte var klara när vi kom fram? Aldrig ge upp. 

Till slut såg vi grindarna, vi blippade in oss med våra passerkort och grinden öppnades. Underbart! Nu snabbades stegen på och vi kunde se vår byggnad. JUST DET! Vi har ett äppleträd utanför på gräsmattan. Ni vet som folk säger att när de inte har ätit på länge eller ätit väldigt tråkig mat så äter de nåt ganska vanligt och det är det godaste de ätit i hela sitt liv? Yeah sure.. Men det var så, jag har aldrig ätit så goda äpplen förut, i hela mitt liv. Det var en häftig upplevelse bara det. Vi ramlade ihop på gräsmattan och jag åt två och ett halvt äpple sedan blev jag illamående. Vi väntade in de sista och hade kompaniuppställning. Kompanichefen skulle ju hem, det var fredag. Hon sa att vi kämpat på bra, men att det inte var slut nu bara för att hon tog helg. Det var slut när övningsledaren sa att det var slut. Vi spekulerade om vad vi skulle kunna tänkas göra nu. Gå tillbaka till Skogstibble...? Ut och sova i skogen igen? Ingen aning. Vi hade sett våra trosspackningar (nödpackningar i det här fallet) så vi kunde ju inte hålla på så jättelånge till. Eller? De kunde göra vad som helst med oss. Allt för att psyka oss. Vi skulle ställa upp i vår stridsutrustning igen så på med allt, vi ställde upp på gräsmattan, i riktning mot vapeninlåsningen. Var det verkligen nu det skulle ta slut? Var vi klara? Jag kände inte så mycket. Det var tomt i mig. Vi började gå med ledning av ett befäl men vi svängde inte in mot inlåsningen. Vi fick åt andra hållet. Vi gick mot grinden. Och det gick så långsamt! Folk hade ont i fötterna, haltade. Vi gick mot grinden och vi gjorde halt för att den skulle öppnas. Jag kände ingenting. Jag brydde mig inte. Jag skulle göra det de sa till mig. Sa de gå tillbaka till Skogstibble skulle jag göra det, jag kanske skulle falla ihop på vägen men jag skulle försöka, jag hade inga krafter, jag var bara tom och gick efter den som var framför mig. Grindarna öppnades. 

”Helt om!” 

Jahapp. Vi vände om och gick tillbaka. Vi fick halt. En hade svimmat. Hon återhämtade sig snabbt och vi gick vidare. Oändligt långsamt. Jag klagade inte. Vi gick till en lång trappa. Vi skulle gå upp och ned för den 1000 gånger tillsammans. Jag brydde mig inte. Jag bara gick. Upp och ner och upp och ner. Ibland fick jag lite energi och sprang lite för att vi skulle bli klara, det var många som haltade runt. Och ibland skrek jag peppande saker till folk. Gjorde high five när jag mötte de som var på väg ner och jag var på väg upp. Det här skulle vi klara. Aldrig ge upp. Vi fick veta att vi hade 100 kvar och alla skrek och ropade. Sen. Vi var klara. Tung andning. Flåsanden. På med packning och vidare. Vi började gå. Halt. En till hade svimmat. Jag bar någons vapen plus mitt eget. 

UPDATE! 21/10

Vi stannade utanför vår byggnad och blev uppmötta av plutonchefen. Han började sin förklaring om kommande verksamhet, ”nu får ni tänka över gruppens stridsvärde, det är ju många som har ont, som haltar, och ni har ju en bår med er om det skulle vara så. Och förresten övningen avbryts.” Fullkomlig tystnad. Flackande blickar mellan grupperna. Va?? ”Ja alltså, det är slut.” Vi bröt ihop fullkomligt. Kramar och tårar utdelades mellan gruppmedlemmarna, jag är nära tårar nu när jag skriver om det, 1,5 vecka senare. Det var en oförklarlig känsla. Kapten var otroligt stolt över oss och han berättade för oss att vi skulle gå och duscha, sen skulle vi bli serverade tacobuffe i matsalen. Då brast det för mig med. Jag hade mest varit tom och försökt känna lättnad till nu, men när han sa att vi skulle få tacos så kom verkligheten ifatt mig, det var över, slut. De här dagarna av oändlig kämparglöd var färdiga, jag hade klarat det, jag hade genomfört de här utmaningarna tillsammans med min grupp och det med resultat. 

Jag gav aldrig upp.