Dag 58. Ingen slåss utan tross!

Hej och hå vad fort tiden går! Dagarna rusar förbi och jag har varit här i 2 månader. 2 månader! Vi hinner med så otroligt mycket så samtidigt som veckorna är korta känns det som om jag har varit här hur länge som helst. 4/5 kvar av min tid i lumpen. Känns lite sjukt. Det kommer vara över på några sekunder. Det gäller att ta vara på tiden!

Så, lite uppdatering om vad vi gjort de senaste dagarna. Under slutet av sjutveckan blev sjukvårdsmomenten längre och mer komplexa. Jag agerade skadad, jag hade blivit skjuten i armen och benet och hade satt en jättedålig tourniquet på min arm och sedan svimmat av. När sjukvårdarna kom fram fick de därför sätta om min tourniquet och dessutom sätta en till på mitt lår. Så där låg jag, nästan helt still och ansträngde mig till mitt yttersta för att inte röra en min. Men mina tår vickade ofrivilligt när min kamrat drog åt av alla krafter kring min överarm. Det var en intressant upplevelse, 2 på en gång och försöka att ligga still dessutom..

Hela helgen sen har vi skjutit på skjutbana, och det gick JÄTTEBRA! Första gången på 100 meter och det var svårt. Min stående skjutställning är inte den mest stabila.. Det är tungt att hålla ut vapnet med en rak vänsterarm, trycka det mot axeln och försöka hålla rödpunkten på samma ställe sen. Men det gick bra, jag klarade av alla övningarna och kom därmed längre än de flesta! Jag kan nu också bocka av att jag skjutit med skyddsmask. 

Under tiden som befälen går till var och en och kikar på deras träffbilder så finns det utrymme att vara kreativ. Det finns tid för att gå på toaletten om man vill det, man kan träna på sin skjutställning och stärka sina muskler, man kan ligga och fundera över livet eller så leker man med tomhylsor. 

Så här roligt hade vi! (Notera att detta bara är hylsor som landat omkring oss, alternativt på oss när soldaten bredvid skjutit.) Vapnet var från början ett hjärta men utvecklades senare till något helt annat... 🤔 

I bakre läge, när halva gruppen sköt, höll vi som var gruppchefer i egna pass för att buss- och MC-täten skulle komma ikapp de stridsutbildningar som de missat när det lärt sig köra. Det var skoj! Svårt men kul. Och svårt att fullständigt visa att jag var den som bestämde när befälet som kan allt mycket mer än jag stod några meter bort, perfekt för gruppen att rikta frågor mot istället för att fråga mig. Så det var lite oklart för gruppen ibland. Men det gick rätt så bra, jag försökte fullständigt skita i att han stod där och bara fokusera på mina grejer. Men lätt att falla tillbaka och fråga honom när jag inte visste exakt hur jag skulle formulera mig på ett korrekt sätt.  

Under helgen fick vi även ut basker som vi hade i uppgift att stuka till måndagen. På LedR har man inget baskerprov på samma sätt som andra regementen har. Det skulle ske ett chefsbyte för vår bataljon, vi skulle genomföra soldaterinran och grader skulle uppgraderas enligt det nya gradsystemet som infördes igår. (Kul när vi äntligen lär oss gradbeteckningarna och så byter de till nya namn och blandas ihop med varandra så vi får lära om.) Det var mäktigt med över 500 pers i en lokal, men usch vad det var jobbigt att stå helt still i 3 h och se prydlig ut. Jag tyckte synd om killen som stod och höll ut fanan under hela den här tiden. Han var blek i ansiktet och såg ut som om han skulle spy och tappa den i vilken minut som helst. Heja dig! Det var dock mäktigt när den så inte kallade orkestern (jag har ingen aning om va de kallas men de spelar musik) spelade nationalsången efter att vi erinrat oss till soldater. När de tog i med full styrka i slutet gick det rysningar genom min kropp. 

Gårdagen bestod av ännu fler gruppchefsledda utbildningspass i saker som vi redan kunde och höjdpunkten på dagen var när vi gjorde halt och Klemetz fick i uppgift att slänga vår soppåse i en container. Hon tog sats och med full stridsutrustning kastade hon den imponerande högt! Men alla blev paffa när den istället för att landa bland de andra soppåsarna i den som hon - och de flesta andra - trodde var en öppen container landade mitt på taket som plötsligt uppenbarade sig. Där låg den, slokande, mitt på taket på containern, och det var helt absurt. Befälet kunde inte hålla minen och tittade med handen för ansiktet ner mot marken (🤦🏻‍♂️) och skrattade. Klemetz gjorde min, och många andras dag. 

Nu är jag på väg hem för en välförtjänt ledighet. Jag ska vila upp mig allt jag kan inför nästa veckas utmaningar på AGU (Aldrig Ge Upp). Jag ser fram emot min sköna säng och lyxig mat och att få hålla om Mattias. Tack och hej!