”Det kan innebära stor omställning från det civila livet genom att ...
... du inte har rätt att opponera dig.”
Klassens ’Varför då?’ tittar snopet ner i marken.
Ett informationsbrev har landat i brevlådan och där finns bland annat info om omställningen till det militära livet. Här kommer lite tankar om det som stod.
Det är socialt krävande.
Jag kommer nästan ha andra människor runt omkring mig dygnet runt och väldigt lite personligt utrymme. Jag brukar inte behöva så mycket egentid, utan känner mig snarare rastlös och uttråkad när jag är ensam. Men att inte ha valet att gå undan eller spendera någon timme för mig själv kommer nog bli utmanande. Säkert superskoj, men troligen lite jobbigt stundvis eftersom jag kommer gå igenom några tuffa veckor.
Jag kommer inte ha tillgång till min telefon vilket nog kommer kännas otroligt skönt. Men samtidigt kommer jag missa mycket, jag kommer leva i min egen bubbla samtidigt som livet där hemma bara fortsätter som vanligt utan mig. Jag hoppas på att det kan skapa en rutin med att inte behöva ha min telefon hela tiden. Även när jag är ledig.
Hur ska jag göra för att inte tappa kontakten med alla de vänner som jag inte pratar med eller träffar så ofta?? När jag har ledig tid är det klart att jag kommer prioritera att höra av mig till mina närmsta. Eller ingen alls. Och när ska jag prioritera bort att träffa min pojkvän och min familj för att träffa någon annan när jag för en gång skull är ledig? Jag kanske oroar mig för mycket, det löser sig kanske av sig själv och det är ju inte som att jag inte kommer vilja träffa mina kompisar.
Det är mentalt krävande.
Det är sjukt mycket nytt som jag ska lära mig. Och det går fort. Och jag är van vid att vara bra på saker efter att ha gjort det bara några gånger så jag kanske kommer känna mig dålig när det inte blir så. Då får jag försöka zooma ut och förstå mig på inlärningsprocessen tänker jag. För det tar ett bra tag att lära sig vissa grejer. Speciellt när det är massor med nya grejer samtidigt. Jag får försöka att inte pressa mig själv allt för mycket och intala mig att det inte kommer att gå bättre då. Samtidigt tror jag inte att det är bra att bara acceptera att jag inte kan, för då försvinner motivationen och jag kommer inte lära mig. Jag tror att jag bara får ha respekt för inlärningen.
Mina prestationer observeras. Alltid.
Både befäl och de andra rekryterna kommer att se mig i allt jag gör och döma mig därefter. Jag tror att det kan bli jobbigt om jag är lite långsammare på en uppgift och känner att jag sinkar gruppen för att alla väntar på mig. Då får jag nog tänka att jag gör mitt absolut bästa och undvika att jämföra mig med dem. Vi är ju alla på olika nivåer från början. Och vi är olika individer som lär sig olika saker olika snabbt. Det är fakta. Men när det är känslor inblandat så är det svårt att acceptera den faktan och få den att verka sann.
Det är plikt.
Jag måste genomföra detta. Jag kan inte välja att avbryta. Däremot kan jag välja vilken inställning jag ska ha till det hela. För jag vill göra det, jag vill genomgå den här utvecklingen och jag visste innan jag bestämde mig att det skulle bli tufft. Jag visste inte hur tufft och det vet jag fortfarande inte men jag är alldeles säker på att det nästan bara kommer komma positiva effekter av det här året.
Det är påfrestande att delta under tvingade former, framförallt om man helst vill slippa. Och det kommer finnas stunder när jag absolut inte vill vara där och jag kanske till och med kommer ångra att jag bestämde mig för att jag ville, istället för att låtsas att jag var skadad eller något. De stunderna kommer att utveckla mig mycket, och det kommer få mig att förstå att jag kan göra saker som jag inte vill och jag kan göra det bra. För om jag fortsätter (vilket jag ju såklart måste) när jag helst vill slippa, och lyckas ändra min inställning, så kommer jag att bli sjukt stark i mig själv. Inse hur mycket jag kan klara av, och inse hur mycket jag kan påverka mitt mående genom min inställning.
Jag kommer att vara en i mängden.
Det här tror jag kommer bli väldigt svårt för mig. Jag kommer se ut som alla andra och göra samma saker och på samma sätt. Vem är jag? Jag kommer befinna mig i en ny miljö, jag kommer ha annorlunda kläder på mig och knappt några tillhörigheter. Jag kommer göra de uppgifter som jag blir tilldelad och inte göra det som just jag tycker om att göra. Ingenstans finns det en påminnelse om vem jag är.
Jag har aldrig gillat lagsporter. Då kan det komma andra och göra på ett sätt som jag inte tycker är det bästa. Och jag måste anpassa mig efter andra och inte bara köra mitt race. Men från och med nu är det gruppen och gruppens behov som kommer i första hand. Mina önskemål är oviktiga. Mina prestationer som inte bidrar till gruppens resultat är oviktiga. Men jag måste komma ihåg att jag är viktig. Jag är en del av gruppen och jag bidrar till den med det jag kan. Det kommer vara en enorm grupptillhörighet och vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Jag kommer att utveckla min förmåga att arbeta i grupp, vilket resten av livet i princip går ut på. Och när jag känner mig hemma i uppgifterna och miljön jag befinner mig i kommer jag att hitta tillbaka till mig själv. Jag får försöka finna tröst i att det kommer hända.
Det kommer bli en jobbig tid. Men med rätt inställning och förståelse för varför jag gör det jag gör så kommer det vara utvecklande och jag kommer komma hem som en starkare individ. En ny individ. Jag ser fram emot att börja!
Klassens ’Varför då?’ tittar snopet ner i marken.
Ett informationsbrev har landat i brevlådan och där finns bland annat info om omställningen till det militära livet. Här kommer lite tankar om det som stod.
Det är socialt krävande.
Jag kommer nästan ha andra människor runt omkring mig dygnet runt och väldigt lite personligt utrymme. Jag brukar inte behöva så mycket egentid, utan känner mig snarare rastlös och uttråkad när jag är ensam. Men att inte ha valet att gå undan eller spendera någon timme för mig själv kommer nog bli utmanande. Säkert superskoj, men troligen lite jobbigt stundvis eftersom jag kommer gå igenom några tuffa veckor.
Jag kommer inte ha tillgång till min telefon vilket nog kommer kännas otroligt skönt. Men samtidigt kommer jag missa mycket, jag kommer leva i min egen bubbla samtidigt som livet där hemma bara fortsätter som vanligt utan mig. Jag hoppas på att det kan skapa en rutin med att inte behöva ha min telefon hela tiden. Även när jag är ledig.
Hur ska jag göra för att inte tappa kontakten med alla de vänner som jag inte pratar med eller träffar så ofta?? När jag har ledig tid är det klart att jag kommer prioritera att höra av mig till mina närmsta. Eller ingen alls. Och när ska jag prioritera bort att träffa min pojkvän och min familj för att träffa någon annan när jag för en gång skull är ledig? Jag kanske oroar mig för mycket, det löser sig kanske av sig själv och det är ju inte som att jag inte kommer vilja träffa mina kompisar.
Det är mentalt krävande.
Det är sjukt mycket nytt som jag ska lära mig. Och det går fort. Och jag är van vid att vara bra på saker efter att ha gjort det bara några gånger så jag kanske kommer känna mig dålig när det inte blir så. Då får jag försöka zooma ut och förstå mig på inlärningsprocessen tänker jag. För det tar ett bra tag att lära sig vissa grejer. Speciellt när det är massor med nya grejer samtidigt. Jag får försöka att inte pressa mig själv allt för mycket och intala mig att det inte kommer att gå bättre då. Samtidigt tror jag inte att det är bra att bara acceptera att jag inte kan, för då försvinner motivationen och jag kommer inte lära mig. Jag tror att jag bara får ha respekt för inlärningen.
Mina prestationer observeras. Alltid.
Både befäl och de andra rekryterna kommer att se mig i allt jag gör och döma mig därefter. Jag tror att det kan bli jobbigt om jag är lite långsammare på en uppgift och känner att jag sinkar gruppen för att alla väntar på mig. Då får jag nog tänka att jag gör mitt absolut bästa och undvika att jämföra mig med dem. Vi är ju alla på olika nivåer från början. Och vi är olika individer som lär sig olika saker olika snabbt. Det är fakta. Men när det är känslor inblandat så är det svårt att acceptera den faktan och få den att verka sann.
Det är plikt.
Jag måste genomföra detta. Jag kan inte välja att avbryta. Däremot kan jag välja vilken inställning jag ska ha till det hela. För jag vill göra det, jag vill genomgå den här utvecklingen och jag visste innan jag bestämde mig att det skulle bli tufft. Jag visste inte hur tufft och det vet jag fortfarande inte men jag är alldeles säker på att det nästan bara kommer komma positiva effekter av det här året.
Det är påfrestande att delta under tvingade former, framförallt om man helst vill slippa. Och det kommer finnas stunder när jag absolut inte vill vara där och jag kanske till och med kommer ångra att jag bestämde mig för att jag ville, istället för att låtsas att jag var skadad eller något. De stunderna kommer att utveckla mig mycket, och det kommer få mig att förstå att jag kan göra saker som jag inte vill och jag kan göra det bra. För om jag fortsätter (vilket jag ju såklart måste) när jag helst vill slippa, och lyckas ändra min inställning, så kommer jag att bli sjukt stark i mig själv. Inse hur mycket jag kan klara av, och inse hur mycket jag kan påverka mitt mående genom min inställning.
Jag kommer att vara en i mängden.
Det här tror jag kommer bli väldigt svårt för mig. Jag kommer se ut som alla andra och göra samma saker och på samma sätt. Vem är jag? Jag kommer befinna mig i en ny miljö, jag kommer ha annorlunda kläder på mig och knappt några tillhörigheter. Jag kommer göra de uppgifter som jag blir tilldelad och inte göra det som just jag tycker om att göra. Ingenstans finns det en påminnelse om vem jag är.
Jag har aldrig gillat lagsporter. Då kan det komma andra och göra på ett sätt som jag inte tycker är det bästa. Och jag måste anpassa mig efter andra och inte bara köra mitt race. Men från och med nu är det gruppen och gruppens behov som kommer i första hand. Mina önskemål är oviktiga. Mina prestationer som inte bidrar till gruppens resultat är oviktiga. Men jag måste komma ihåg att jag är viktig. Jag är en del av gruppen och jag bidrar till den med det jag kan. Det kommer vara en enorm grupptillhörighet och vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Jag kommer att utveckla min förmåga att arbeta i grupp, vilket resten av livet i princip går ut på. Och när jag känner mig hemma i uppgifterna och miljön jag befinner mig i kommer jag att hitta tillbaka till mig själv. Jag får försöka finna tröst i att det kommer hända.
Det kommer bli en jobbig tid. Men med rätt inställning och förståelse för varför jag gör det jag gör så kommer det vara utvecklande och jag kommer komma hem som en starkare individ. En ny individ. Jag ser fram emot att börja!
Kommentarer
Skicka en kommentar