Dag 15. Fys och camo

Det var skoj att träffa allihopa igen. Och när jag vaknade imorse kändes det inte som att jag hade varit borta över huvud taget. Vilket i sin tur också kändes konstigt. Att vakna 05.30 och gå upp och bädda sängen och sedan i väg till matsalen, det är en rutin som sitter och det är en självklarhet.

Istället för brak, visitation av hygien och städområden 07.30 så var det dags för den återkommande måndagsfysen med hela kompaniet! Idag var det distans och vi delade in oss själva i olika grupper beroende på hur snabbt vi springer per kilometer, jag valde att ingå i rehabgruppen eftersom jag inte visste hur mitt knä skulle bete sig. Jag har haft ett löparknä och rehabat det så gott jag har kunnat (och orkat..) hela våren och sommaren och undvikit att springa. Vi sprang och gick om vartannat och ungefär efter 2,5 km började jag få känningar. Framåt eftermiddagen har jag också haft lite ont när jag går, så nu har jag motivation till att faktiskt rehaba ordentligt igen. Synd att det ska krävas bara för att jag faktiskt ska ta tag i det. Men det var skoj att fysa, även om det inte blev jättejobbigt. Jag tycker att det är lite för lite aktiv träning.. Jag hade förväntat mig mer. 

Vi sorterade också våra skåp lite mer ordentligt innan lunch, det ska se snyggt ut utifrån, hur det sen ser ut bakom är det ingen som bryr sig om. 

Det var utlåsning av vapen efter en lunch på 1,25h! Det är rekoooord. Jag lyckades byta bort mina stridshandskar i storlek 10 till ett par i storlek 8, så nu behöver jag inte gå och byta dem på förrådet. Vi hade blivit tillsagda att ta med stridsväst, maskeringsfärg och hjälm till uppställningen. Vi skulle lära oss att maskera oss. Det var intressant! Vi kletade in ansikte, ögonlock, ögonfransar, insida och utsida öra, hals, nacke och resterande synlig hud med massor av grön, mörkgrön och svart färg och resultatet blev till oigenkännlighet. Sedan maskerade vi hjälmen också. Nu var det dags för övning i att ta sig fram på olika sätt; smygandes, krypandes på händer och knä, krypandes på armbågar och knä, ålandes och hasandes. Gissa om det var jobbigt i tung stridsväst, AK5a och tjock motoroverall. I gassande sol. 

Vi tillbringade hela eftermiddagen där på den lilla plätten av jord, sten och gräs, som blev allt plattare och plattare av all vår hasning. Men! När det sen var dags för vapeninlåsning och middag fick vi fria tyglar! Vi var klara för dagen och klockan var 16.00! Det var det sjukaste som hänt de senaste 15 dagarna. Enda haken var att vi skulle läsa 20 sidor i en bok om strid och framryckning i grupp. 

Maskeringsfärgen var helt OMÖJLIG att få bort, tvål och vatten hjälpte verkligen inte, när jag gnuggade med handduken blev det lite bättre. Jag rotade fram en av mina decinficerande våtservetter och det sved som attans efter att jag rivit upp hela ansiktet med handduken redan, men det fungerade och det var huvudsaken. Däremot har jag fortfarande lite färg kvar som inte vill släppa från mitt ljusa hår. Men jag tror jag överlever. 

Ännu en kväll där jag kan lägga mig klockan 22 och få bra med sömn. Fantastiskt!