Dag 51. Bomber och granater!

Denna veckan är det stridskontakt i grupp - skarpt! Och lite sjukvård i bakre läge när de andra genomförde. I måndags så - som vanligt - övade vi på att sätta tourniquet. Vårt sjukvårdsbefäl älskar att se oss lida. Och sen lida ännu lite mer när han drar åt den ännu lite till. Och inte nog med det, vi skulle sätta den på oss själva, och sedan ta oss framåt i full stridsutrustning och med vapen i handen. Så vi fick dra oss fram över marken för att öva eventuell verklig händelse! Läskigt. Och svårt! 

Ungefärlig fakta: totalt skjuter vi kanske 2 000 - 4 000 patroner per dag. Och jag har fått inside information om att 8 000 patroner kostar 11 000 kronor!? Då vet ni vad era skattepengar går till - ammunition och dyra flygresor till bortskämda rekryter! 

Varje dag när vi kommer tillbaks till kasern så är det dags för vapenvård, och jag tycker att det är så härligt att vara skitig om händerna! Då känns det som att man gör något på riktigt och inte är rädd för att vara smutsig. Och att tvätta händerna efteråt är alldeles underbart, det stänker grått vatten över hela handfatet och skummet i händerna blir helt svart. Och när man sköljer av händerna under det rinnande vattnet så följer alla orenheter med och efter en stund är vattnet som rinner ner klart igen. Det är väldigt tillfredsställande!

Och inte nog med det, händerna luktar så gott, jag har faktiskt börjat tycka att krutdoften är väldigt trevlig. Kopplad till trevliga upplevelser? :D 

Det sjukaste hände häromdagen på väg ut till skjutfältet, jag satt och halvsov och tittade ut genom fönstret och plötsligt så var det något som rörde sig där inne bland löven (det finns väldigt mycket skog här uppe! - glad skåning). Plötsligt sticker två älgar, låt mig repetera, TVÅ ÄLGAR, ut huvudet och börjar lunka bort från platsen! Whatwhat!? Glad och chockad skåning!

Igår fick vi ”indirekt eld” mot oss, dvs granater eller liknande och när vi skulle förflytta oss skulle vi göra det dolt. De hade därför tagit fram .................. rökhandgranater!!!!! Eller, vi skulle låtsas att det var rök, egentligen var det signal. Jag fick kasta!! Kulkulkul! 

Idag var jag på gymmet, gjorde mina rehabövningar i full utsträckning och sprang 2km utan problem! Nästa gång ska jag öka hastigheten, sprang 9,5 km/h, ca 6,5 min/km. 

Idag har varit en bra dag och en dålig dag. Jag blev av med mina handskar och hittade inte dem någonstans i hela skogen. Det var helt otroligt. De fanns ingenstans. När dagen var klar gick alla skallgång för att hitta dem men de fanns inte. Vi ställde upp alla på en linje och bad de gå igenom sina fickor för att se om de råkat ta mina och sina egna. Ingenting. Sjukt konstigt. Tillbaka på logementet. Den enda personen som inte var med på visitationen, som redan satt i bussen med ennystukad fot, gissa vad han hade i fickorna? Vad är oddsen? 

Inte nog med det, tillbaka på logementet kunde jag inte hitta mina skåpsnycklar som jag alltid har i höger bröstficka. Inte nu igen. Ingen bra timing dehär. Jag måste ha tappat dem när jag tagit fram anteckningsblocket. De kunde ligga var som helst. Jag, med skam i kroppen, springer ner till befälsrummet och berättar att mina handskar är uppfunna men att mina nycklar nu är borta. Det var inte helt lätt att gå ner att säga det. Jag kunde hämta ut en av tre reservnycklar med en tillsägning om att ha koll på mitt materiel. Och vad händer när jag kommer tillbaka till mitt skåp? Min nyckel ligger på sängen över min, och har gjort det hela dagen sedan jag la dem där i morse och tänkte att jag skulle lägga dem i fickan när jag tagit på mig jackan. Vad fick jag göra då? Ja det var bara att gå ner till befälsrummet igen, med ännu mer skam i kroppen, och lämna tillbaka reservnyckeln. Jag kände mig som en idiot. Jag hade ju inte koll på någonting. Jag kände mig som en väldigt dålig soldat. Vilket jag också var. Men sen gick jag till gymmet som sagt och fick upp humöret igen. 

Lite okronologisk ordning här, men på vägen hem från fält idag: 

Godnatt!