Dag 100. Nya utmaningar och insikter

Long time no see!

En godkänd skyddsvakts- och närkampsutbildning senare och jag skulle praktiskt sett få lov att gå högvakten på slottet. Sannolikheten att jag kommer göra det är dock ganska låg, vårt kompani är inte schemalagda igen innan muck men allt kan hända i Försvarsmakten. Lite blandade känslor inför det, hade varit ascoolt att gå högvakt ju! Och lite obehagligt att stå där helt själv. Ja, jag har utbildningen, jag vet vad som är rätt eller fel att göra och jag har fått öva på en massa scenarion. Men hur lätt är det egentligen att göra rätt åtgärd när det kommer till kritan?

Det var väldigt intressant med alla regler och bestämmelser, när går gränsen så att man får lov att använda sitt skjutvapen? När ska jag bara avvisa personen och när är det läge att ingripa och med våld föra bort personen? Eller kanske till och med tillfälligt omhänderta personen, i väntan på polis? Det var knepigt och väldigt intressant, ska jag bli jurist?? Jag låter den frågan vara obesvarad.

Skyddsvaktsutbildningen var lärorik, och det var också närkampen. Något som jag lärt mig av närkampen är att det är okej att ha ont. Och det gör inte så ont. Och om smärtan bara är temporär, som den oftast är om man får ett slag som blir ett blåmärke, så är det ingen fara, då går det att stå ut med. Jag skulle säga att jag har blivit tåligare. Inte lika mesig. Och kanske att min smärtgräns har höjts. Det är som med kyla, är det lite kyligt ute tycker jag att man ibland kan bestämma sig för att inte frysa. Intalar man sig själv att, det är faktiskt inte särskilt kallt och slappnar av, så kan man sluta frysa. Det är fortfarande kyligt, men du fryser inte. Samma med smärta, nej, det är inte så farligt, det gör inte så ont, då så.

Jag har lärt mig något annat om mig själv också. Vi sparrades, använde teknikerna på varandra och brottades, istället för att bara träna in tekniken. Så tog vi i lite också och försökte använda dem på riktigt och verkligen försöka hålla fast / komma loss. Det gick upp och ner för mig. Det var svårt, jag väger mindre än de flesta andra och även om jag är stark så blev det väldigt kämpigt. Men det var också roligt. Och otroligt krävande, matcherna varade i 2 min och jag höll på att dö.

Iallafall, under en av matcherna, (vi bytte kamrat hela tiden och denna körde jag mot Berglund, hon och jag kommer vara gruppchefer tillsammans senare) började jag gråta. Jag kämpade och kämpade, satt fast som berget och kämpade ännu mer. Jag kom inte loss och adrenalinet rusade. Men jag tyckte inte att det var klaustrofobiskt jobbigt, inte vad jag är medveten om iallafall, och jag kände mig inte panikslagen på grund av att jag satt fast och hade svårare för att andas. Men någonting utlöste gråt i mig. Berglund blev såklart orolig och undrade om det hade varit för hårt, och jag med tårar längs kinderna hade svårt att förklara att nej, jag förstår inte varför jag reagerar såhär, jag tycker om att kämpa. Trovärdigt? Men jag försökte förklara och jag nådde fram. Jag var förvånad, men det kan väl vara en ganska normal reaktion ändå. Jag har aldrig haft en person över mig och verkligen känt att vad jag än gjorde som kom jag inte loss, jag kanske har väldigt väldigt lite klaustrofobi. Jag tyckte att det var intressant iallafall, jag tyckte inte att det var pinsamt, bara jobbigt att jag hulkade för då kunde jag inte andas lika bra och då blev det svårt att ta in med all min kraft. Och en ny lärdom om mig, nu känner jag mig själv ännu lite bättre. :)

Nu är jag strax framme i Lund där jag ska gå av tåget och hälsa på Mattias. Kram på er!