Återkoppling till förväntningar på värnplikten
Två veckor innan jag ryckte in skrev jag ett inlägg om mina förväntningar utifrån ett informationsbrev som landat i brevlådan inför värnplikten. Jag har nu, efter många om och men, bestämt mig för att återkoppla till det och skriva om hur jag faktiskt upplevde den första tiden, hur jag har anpassat mig och hur jag ser på mitt militära liv nu, nästan 6 månader in i utbildningen!
Det är socialt krävande.
Jag kommer nästan ha andra människor runt omkring mig dygnet runt och väldigt lite personligt utrymme. Jag brukar inte behöva så mycket egentid, utan känner mig snarare rastlös och uttråkad när jag är ensam. Men att inte ha valet att gå undan eller spendera någon timme för mig själv kommer nog bli utmanande. Säkert superskoj, men troligen lite jobbigt stundvis eftersom jag kommer gå igenom några tuffa veckor.
Ja, egentiden är svår. De första månaderna hittade jag på saker med mina vänner i princip hela tiden efter höger vänster om - eller, när vi väl fick höger vänster om. Vi var sällan lediga på eftermiddagarna i början. Nu har jag börjat välja själv om jag vill hänga med andra eller vara själv, för även om det är svårare än hemma där man kan stänga in sig på sitt rum så går det. Jag har min säng och mitt skåp, och det är allt mitt personliga space. Men om jag fäller upp skåpsdörrarna på var sida om sängen så blir det en lite större vägg och jag stänger in mig lite mer. Man sover med huvudet in mot väggen och ett skåp på var sin sida om huvudändan. Dessutom har jag underslaf, så jag klarar mig. Jag kan utan problem kura ihop mig i sängen med en bok eller mitt broderi och med proppar i öronen utesluts omvärlden. Men ibland är det mysigt att ligga där i sängen och läsa, och samtidigt lyssna på de andras konversationer och flika in ibland. Det begränsade personliga utrymmet är iallafall inget problem.
Jag kommer inte ha tillgång till min telefon vilket nog kommer kännas otroligt skönt. Men samtidigt kommer jag missa mycket, jag kommer leva i min egen bubbla samtidigt som livet där hemma bara fortsätter som vanligt utan mig. Jag hoppas på att det kan skapa en rutin med att inte behöva ha min telefon hela tiden. Även när jag är ledig.
Det här gick bra i början, jag lämnade min telefon i skåpet och tog inte ut den förrän jag skulle gå och lägga mig och sätta den på laddning. Nästan. Men nu har jag börjat bära med mig den utanför tjänsten för jag vill ha tillgång till den om jag vill googla något eller visa en bild eller liknande. Det är ju väldigt praktiskt. Men samtidigt känner jag inte att jag är lika mycket i nuet då, så jag vill, återigen, försöka vänja mig av med den ständiga uppkopplingen (när jag är ledig då, självklart). Men, ja, jag missar saker, jag hänger inte med i nyheterna (det hade jag ju kunnat om jag haft intresse...) men eftersom jag ändå har min telefon tillgänglig så mycket som jag har, så hänger jag någorlunda med på sociala medier vad mina kompisar har för sig.
Hur ska jag göra för att inte tappa kontakten med alla de vänner som jag inte pratar med eller träffar så ofta?? När jag har ledig tid är det klart att jag kommer prioritera att höra av mig till mina närmsta. Eller ingen alls. Och när ska jag prioritera bort att träffa min pojkvän och min familj för att träffa någon annan när jag för en gång skull är ledig? Jag kanske oroar mig för mycket, det löser sig kanske av sig själv och det är ju inte som att jag inte kommer vilja träffa mina kompisar.
Ja, jag hade rätt där i sista meningen. Det har verkligen löst sig av sig självt, mina kompisar har ju också haft saker för sig, några jobbar, några har börjat plugga och några har flyttat utomlands en period. Och det är inte som att jag har försvunnit under jorden bara för att jag är i Enköping större delen av tiden. Och jag är inte död när jag är väl är hemma och ledig, kanske var jag det de första veckorna, eller permissionen direkt efter AGU, men annars är jag en vanlig människa fullt kapabel till att göra saker, vanliga saker, så som att träffa kompisar, precis som jag gjorde innan jag ryckte in. Lumpen har inte gjort mig till en osocial varelse utan ork! ;) - Snarare tvärt om!
Det är mentalt krävande.
Det är sjukt mycket nytt som jag ska lära mig. Och det går fort. Och jag är van vid att vara bra på saker efter att ha gjort det bara några gånger så jag kanske kommer känna mig dålig när det inte blir så. Då får jag försöka zooma ut och förstå mig på inlärningsprocessen tänker jag. För det tar ett bra tag att lära sig vissa grejer. Speciellt när det är massor med nya grejer samtidigt. Jag får försöka att inte pressa mig själv allt för mycket och intala mig att det inte kommer att gå bättre då. Samtidigt tror jag inte att det är bra att bara acceptera att jag inte kan, för då försvinner motivationen och jag kommer inte lära mig. Jag tror att jag bara får ha respekt för inlärningen.
Just det här med inlärningsprocessen har inte varit något som särskilt snurrat i mina tankar sedan jag skrev det här stycket. Ja, det är mycket att lära sig, men jag, som inte gör saker halvdant, tar det på fullt allvar. Om jag ska jämföra mig med mina medlärlingar har jag enorm motivation, det är många som inte vill vara där och inte inser att de har möjligheten att faktiskt göra det bästa av tillvaron medan de är där. Eller så är lathet deras sätt att må bra (men det har jag svårt att tro).
Det är mentalt krävande på ett helt annat sätt, som jag har svårt att sätta fingret på. Och jag tror, att med rätt inställning, så kommer man långt. Även om jag inte själv tror till 100% på de orden som kommer ur min mun när jag säger "asså, det är som att bo på hotell, att vara ute i fält!!" så sprider jag positivitet, och ändrar min egen inställning och kanske någon annans syn på verkligheten. Då blir det svåra lite lättare.
Mina prestationer observeras. Alltid.
Både befäl och de andra rekryterna kommer att se mig i allt jag gör och döma mig därefter. Jag tror att det kan bli jobbigt om jag är lite långsammare på en uppgift och känner att jag sinkar gruppen för att alla väntar på mig. Då får jag nog tänka att jag gör mitt absolut bästa och undvika att jämföra mig med dem. Vi är ju alla på olika nivåer från början. Och vi är olika individer som lär sig olika saker olika snabbt. Det är fakta. Men när det är känslor inblandat så är det svårt att acceptera den faktan och få den att verka sann.
Ja. Ibland känner jag mig själv. :) Men jag blir också arg när jag är långsam, jag blir nog arg på mig själv men tyvärr tar jag ut det på människorna runt omkring, jag vill ha hjälp, även om jag inte behöver det, och blir irriterad när jag inte får det. Nya tankar - tankeställare. Så här får det inte va.
Det har faktiskt inte varit så jobbigt att vara observerad. Det blir självklart svårare att lata sig, (för mig som har den inställningen, för vissa är det inget svårt, vissa bryr sig inte ...) men det gör också att jag tar i mer, och blir starkare - här pratar jag om fyspass. Befälen är ju också med i vardagen och ser vilka som är lökar, och vilka som försöker. Det tycker jag är bra och rättvist.
Det är plikt.
Jag måste genomföra detta. Jag kan inte välja att avbryta. Däremot kan jag välja vilken inställning jag ska ha till det hela. För jag vill göra det, jag vill genomgå den här utvecklingen och jag visste innan jag bestämde mig att det skulle bli tufft. Jag visste inte hur tufft och det vet jag fortfarande inte men jag är alldeles säker på att det nästan bara kommer komma positiva effekter av det här året.
Det är påfrestande att delta under tvingade former, framförallt om man helst vill slippa. Och det kommer finnas stunder när jag absolut inte vill vara där och jag kanske till och med kommer ångra att jag bestämde mig för att jag ville, istället för att låtsas att jag var skadad eller något. De stunderna kommer att utveckla mig mycket, och det kommer få mig att förstå att jag kan göra saker som jag inte vill och jag kan göra det bra. För om jag fortsätter (vilket jag ju såklart måste) när jag helst vill slippa, och lyckas ändra min inställning, så kommer jag att bli sjukt stark i mig själv. Inse hur mycket jag kan klara av, och inse hur mycket jag kan påverka mitt mående genom min inställning.
Tufft är det och jag älskar det! Efteråt. Jag tycker verkligen om att utmana mig själv, tänja på mina gränser och se att jag klarar det. Bevisa för mig själv att jag är starkare än jag tror. Jag är otroligt glad att det är plikt, annars hade jag inte varit här jag är idag. Väldigt vad mitt liv och troligtvis de kommande 5 åren hade sett olika ut. Jag hade inte valt att göra lumpen frivilligt, jag hade tänkt att det fanns en miljon andra saker som jag också ville göra, men jag ville ju göra det här, och när möjligheten kom och jag nästan var tvungen, när jag fyllde i mönstringspapprena och satt och grät för 18-åriga jag ville inte bestämma mig för vad jag skulle göra året efter studenten redan. Men bra blev det. Tack för push, mamma och pappa!
Det har nog inte varit ett enda tillfälle där jag har ångrat mig, det har varit skitjobbigt, det har det, men jag kan inte minnas att jag tänkt att jag önskar att jag aldrig sagt ja. Missförstå mig rätt, jag hade inget val, men på ett sätt hade jag ju det beroende på hur jag fyllde i underlaget.
Jag kommer att vara en i mängden.
Det här tror jag kommer bli väldigt svårt för mig. Jag kommer se ut som alla andra och göra samma saker och på samma sätt. Vem är jag? Jag kommer befinna mig i en ny miljö, jag kommer ha annorlunda kläder på mig och knappt några tillhörigheter. Jag kommer göra de uppgifter som jag blir tilldelad och inte göra det som just jag tycker om att göra. Ingenstans finns det en påminnelse om vem jag är.
Ha! En i mängden? Inte direkt... Jag ryckte in som tjej, gruppchef och skåning. De flesta andra ryckte in som kille, soldat och stockholmare. Jag är en som säger vad hon tycker och har ett konstigt efternamn. Första veckan kunde ingen uttala mitt namn, andra veckan visste alla vem Pårup var, framförallt befälen. På gott och ont, haha! Här menar jag inte att alla soldater från Stockholm är lika dana, när vi har lärt känna varandra har jag verkligen insett att så är det inte.
Jag vande mig nog ganska snabbt vid att gå omkring i uniform, första tiden var det supercoolt varje gång jag såg mig i spegeln, nu tänker jag inte så mycket på det. Inte förrän jag kommer utanför grindarna, då jävlar är jag cool igen. 😎
Jag har litet utrymme och få tillhörigheter, det stämmer, men jag har personliga saker med mig upp. Jag sover i en tröja som jag vann under en waketävling på Hallifornia i somras, jag har mina egna mjukisbyxor som jag kan ta på mig efter jag har duschat, jag har civila träningskläder, och en bok. Så det finns utrymme för civila grejer. Vi är inga robotar som är programmerade på samma sätt.
Jag har aldrig gillat lagsporter. Då kan det komma andra och göra på ett sätt som jag inte tycker är det bästa. Och jag måste anpassa mig efter andra och inte bara köra mitt race. Men från och med nu är det gruppen och gruppens behov som kommer i första hand. Mina önskemål är oviktiga. Mina prestationer som inte bidrar till gruppens resultat är oviktiga. Men jag måste komma ihåg att jag är viktig. Jag är en del av gruppen och jag bidrar till den med det jag kan. Det kommer vara en enorm grupptillhörighet och vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Jag kommer att utveckla min förmåga att arbeta i grupp, vilket resten av livet i princip går ut på. Och när jag känner mig hemma i uppgifterna och miljön jag befinner mig i kommer jag att hitta tillbaka till mig själv. Jag får försöka finna tröst i att det kommer hända.
Okej, skärpning. Ibland tror jag det, men jag har inte alltid rätt, det händer faktiskt att jag har fel, eller att någon annan har en bättre lösning än min. Då är det alldeles underbart med en grupp och en till gruppchef vid sidan om som kommer med förslag. Ja, jag måste anpassa mig, såklart, vad tror jag? Det kan vara svårt ibland, att tänka på gruppens bästa framför sitt eget, men det är lärorikt. Man lär sig att man inte alltid kan sätta sina egna behov först. Men mina önskemål är inte oviktiga, där hade jag fel, mina önskemål betyder mycket, för det är genom dem som jag kan påverka gruppens resultat och hur vi har det under tiden vi löser vår uppgift. Jag och Berglund har fått välja precis hur vi vill att våra containrar ska vara ordnade, var tälten ska stå och var alla andra grejer ska vara. Ett exempel. Och det mesta jag gör bidrar till gruppens resultat, går jag till gymmet en kväll, ja då blir jag starkare och kan lyfta mer, låter jag min grupp arbeta för att jag ska sova eller äta, då blir jag klarare i huvudet och kan fatta bättre beslut som gynnar gruppen. Och gruppkänslan, ja, den är härlig!
Jag avslutar här och bifogar en bild från veckans ledighet, min och Saras vandring igår-idag!
Det är socialt krävande.
Jag kommer nästan ha andra människor runt omkring mig dygnet runt och väldigt lite personligt utrymme. Jag brukar inte behöva så mycket egentid, utan känner mig snarare rastlös och uttråkad när jag är ensam. Men att inte ha valet att gå undan eller spendera någon timme för mig själv kommer nog bli utmanande. Säkert superskoj, men troligen lite jobbigt stundvis eftersom jag kommer gå igenom några tuffa veckor.
Ja, egentiden är svår. De första månaderna hittade jag på saker med mina vänner i princip hela tiden efter höger vänster om - eller, när vi väl fick höger vänster om. Vi var sällan lediga på eftermiddagarna i början. Nu har jag börjat välja själv om jag vill hänga med andra eller vara själv, för även om det är svårare än hemma där man kan stänga in sig på sitt rum så går det. Jag har min säng och mitt skåp, och det är allt mitt personliga space. Men om jag fäller upp skåpsdörrarna på var sida om sängen så blir det en lite större vägg och jag stänger in mig lite mer. Man sover med huvudet in mot väggen och ett skåp på var sin sida om huvudändan. Dessutom har jag underslaf, så jag klarar mig. Jag kan utan problem kura ihop mig i sängen med en bok eller mitt broderi och med proppar i öronen utesluts omvärlden. Men ibland är det mysigt att ligga där i sängen och läsa, och samtidigt lyssna på de andras konversationer och flika in ibland. Det begränsade personliga utrymmet är iallafall inget problem.
Jag kommer inte ha tillgång till min telefon vilket nog kommer kännas otroligt skönt. Men samtidigt kommer jag missa mycket, jag kommer leva i min egen bubbla samtidigt som livet där hemma bara fortsätter som vanligt utan mig. Jag hoppas på att det kan skapa en rutin med att inte behöva ha min telefon hela tiden. Även när jag är ledig.
Det här gick bra i början, jag lämnade min telefon i skåpet och tog inte ut den förrän jag skulle gå och lägga mig och sätta den på laddning. Nästan. Men nu har jag börjat bära med mig den utanför tjänsten för jag vill ha tillgång till den om jag vill googla något eller visa en bild eller liknande. Det är ju väldigt praktiskt. Men samtidigt känner jag inte att jag är lika mycket i nuet då, så jag vill, återigen, försöka vänja mig av med den ständiga uppkopplingen (när jag är ledig då, självklart). Men, ja, jag missar saker, jag hänger inte med i nyheterna (det hade jag ju kunnat om jag haft intresse...) men eftersom jag ändå har min telefon tillgänglig så mycket som jag har, så hänger jag någorlunda med på sociala medier vad mina kompisar har för sig.
Hur ska jag göra för att inte tappa kontakten med alla de vänner som jag inte pratar med eller träffar så ofta?? När jag har ledig tid är det klart att jag kommer prioritera att höra av mig till mina närmsta. Eller ingen alls. Och när ska jag prioritera bort att träffa min pojkvän och min familj för att träffa någon annan när jag för en gång skull är ledig? Jag kanske oroar mig för mycket, det löser sig kanske av sig själv och det är ju inte som att jag inte kommer vilja träffa mina kompisar.
Ja, jag hade rätt där i sista meningen. Det har verkligen löst sig av sig självt, mina kompisar har ju också haft saker för sig, några jobbar, några har börjat plugga och några har flyttat utomlands en period. Och det är inte som att jag har försvunnit under jorden bara för att jag är i Enköping större delen av tiden. Och jag är inte död när jag är väl är hemma och ledig, kanske var jag det de första veckorna, eller permissionen direkt efter AGU, men annars är jag en vanlig människa fullt kapabel till att göra saker, vanliga saker, så som att träffa kompisar, precis som jag gjorde innan jag ryckte in. Lumpen har inte gjort mig till en osocial varelse utan ork! ;) - Snarare tvärt om!
Det är mentalt krävande.
Det är sjukt mycket nytt som jag ska lära mig. Och det går fort. Och jag är van vid att vara bra på saker efter att ha gjort det bara några gånger så jag kanske kommer känna mig dålig när det inte blir så. Då får jag försöka zooma ut och förstå mig på inlärningsprocessen tänker jag. För det tar ett bra tag att lära sig vissa grejer. Speciellt när det är massor med nya grejer samtidigt. Jag får försöka att inte pressa mig själv allt för mycket och intala mig att det inte kommer att gå bättre då. Samtidigt tror jag inte att det är bra att bara acceptera att jag inte kan, för då försvinner motivationen och jag kommer inte lära mig. Jag tror att jag bara får ha respekt för inlärningen.
Just det här med inlärningsprocessen har inte varit något som särskilt snurrat i mina tankar sedan jag skrev det här stycket. Ja, det är mycket att lära sig, men jag, som inte gör saker halvdant, tar det på fullt allvar. Om jag ska jämföra mig med mina medlärlingar har jag enorm motivation, det är många som inte vill vara där och inte inser att de har möjligheten att faktiskt göra det bästa av tillvaron medan de är där. Eller så är lathet deras sätt att må bra (men det har jag svårt att tro).
Det är mentalt krävande på ett helt annat sätt, som jag har svårt att sätta fingret på. Och jag tror, att med rätt inställning, så kommer man långt. Även om jag inte själv tror till 100% på de orden som kommer ur min mun när jag säger "asså, det är som att bo på hotell, att vara ute i fält!!" så sprider jag positivitet, och ändrar min egen inställning och kanske någon annans syn på verkligheten. Då blir det svåra lite lättare.
Både befäl och de andra rekryterna kommer att se mig i allt jag gör och döma mig därefter. Jag tror att det kan bli jobbigt om jag är lite långsammare på en uppgift och känner att jag sinkar gruppen för att alla väntar på mig. Då får jag nog tänka att jag gör mitt absolut bästa och undvika att jämföra mig med dem. Vi är ju alla på olika nivåer från början. Och vi är olika individer som lär sig olika saker olika snabbt. Det är fakta. Men när det är känslor inblandat så är det svårt att acceptera den faktan och få den att verka sann.
Ja. Ibland känner jag mig själv. :) Men jag blir också arg när jag är långsam, jag blir nog arg på mig själv men tyvärr tar jag ut det på människorna runt omkring, jag vill ha hjälp, även om jag inte behöver det, och blir irriterad när jag inte får det. Nya tankar - tankeställare. Så här får det inte va.
Det har faktiskt inte varit så jobbigt att vara observerad. Det blir självklart svårare att lata sig, (för mig som har den inställningen, för vissa är det inget svårt, vissa bryr sig inte ...) men det gör också att jag tar i mer, och blir starkare - här pratar jag om fyspass. Befälen är ju också med i vardagen och ser vilka som är lökar, och vilka som försöker. Det tycker jag är bra och rättvist.
Det är plikt.
Jag måste genomföra detta. Jag kan inte välja att avbryta. Däremot kan jag välja vilken inställning jag ska ha till det hela. För jag vill göra det, jag vill genomgå den här utvecklingen och jag visste innan jag bestämde mig att det skulle bli tufft. Jag visste inte hur tufft och det vet jag fortfarande inte men jag är alldeles säker på att det nästan bara kommer komma positiva effekter av det här året.
Det är påfrestande att delta under tvingade former, framförallt om man helst vill slippa. Och det kommer finnas stunder när jag absolut inte vill vara där och jag kanske till och med kommer ångra att jag bestämde mig för att jag ville, istället för att låtsas att jag var skadad eller något. De stunderna kommer att utveckla mig mycket, och det kommer få mig att förstå att jag kan göra saker som jag inte vill och jag kan göra det bra. För om jag fortsätter (vilket jag ju såklart måste) när jag helst vill slippa, och lyckas ändra min inställning, så kommer jag att bli sjukt stark i mig själv. Inse hur mycket jag kan klara av, och inse hur mycket jag kan påverka mitt mående genom min inställning.
Tufft är det och jag älskar det! Efteråt. Jag tycker verkligen om att utmana mig själv, tänja på mina gränser och se att jag klarar det. Bevisa för mig själv att jag är starkare än jag tror. Jag är otroligt glad att det är plikt, annars hade jag inte varit här jag är idag. Väldigt vad mitt liv och troligtvis de kommande 5 åren hade sett olika ut. Jag hade inte valt att göra lumpen frivilligt, jag hade tänkt att det fanns en miljon andra saker som jag också ville göra, men jag ville ju göra det här, och när möjligheten kom och jag nästan var tvungen, när jag fyllde i mönstringspapprena och satt och grät för 18-åriga jag ville inte bestämma mig för vad jag skulle göra året efter studenten redan. Men bra blev det. Tack för push, mamma och pappa!
Det har nog inte varit ett enda tillfälle där jag har ångrat mig, det har varit skitjobbigt, det har det, men jag kan inte minnas att jag tänkt att jag önskar att jag aldrig sagt ja. Missförstå mig rätt, jag hade inget val, men på ett sätt hade jag ju det beroende på hur jag fyllde i underlaget.
Det här tror jag kommer bli väldigt svårt för mig. Jag kommer se ut som alla andra och göra samma saker och på samma sätt. Vem är jag? Jag kommer befinna mig i en ny miljö, jag kommer ha annorlunda kläder på mig och knappt några tillhörigheter. Jag kommer göra de uppgifter som jag blir tilldelad och inte göra det som just jag tycker om att göra. Ingenstans finns det en påminnelse om vem jag är.
Ha! En i mängden? Inte direkt... Jag ryckte in som tjej, gruppchef och skåning. De flesta andra ryckte in som kille, soldat och stockholmare. Jag är en som säger vad hon tycker och har ett konstigt efternamn. Första veckan kunde ingen uttala mitt namn, andra veckan visste alla vem Pårup var, framförallt befälen. På gott och ont, haha! Här menar jag inte att alla soldater från Stockholm är lika dana, när vi har lärt känna varandra har jag verkligen insett att så är det inte.
Jag vande mig nog ganska snabbt vid att gå omkring i uniform, första tiden var det supercoolt varje gång jag såg mig i spegeln, nu tänker jag inte så mycket på det. Inte förrän jag kommer utanför grindarna, då jävlar är jag cool igen. 😎
Jag har litet utrymme och få tillhörigheter, det stämmer, men jag har personliga saker med mig upp. Jag sover i en tröja som jag vann under en waketävling på Hallifornia i somras, jag har mina egna mjukisbyxor som jag kan ta på mig efter jag har duschat, jag har civila träningskläder, och en bok. Så det finns utrymme för civila grejer. Vi är inga robotar som är programmerade på samma sätt.
Okej, skärpning. Ibland tror jag det, men jag har inte alltid rätt, det händer faktiskt att jag har fel, eller att någon annan har en bättre lösning än min. Då är det alldeles underbart med en grupp och en till gruppchef vid sidan om som kommer med förslag. Ja, jag måste anpassa mig, såklart, vad tror jag? Det kan vara svårt ibland, att tänka på gruppens bästa framför sitt eget, men det är lärorikt. Man lär sig att man inte alltid kan sätta sina egna behov först. Men mina önskemål är inte oviktiga, där hade jag fel, mina önskemål betyder mycket, för det är genom dem som jag kan påverka gruppens resultat och hur vi har det under tiden vi löser vår uppgift. Jag och Berglund har fått välja precis hur vi vill att våra containrar ska vara ordnade, var tälten ska stå och var alla andra grejer ska vara. Ett exempel. Och det mesta jag gör bidrar till gruppens resultat, går jag till gymmet en kväll, ja då blir jag starkare och kan lyfta mer, låter jag min grupp arbeta för att jag ska sova eller äta, då blir jag klarare i huvudet och kan fatta bättre beslut som gynnar gruppen. Och gruppkänslan, ja, den är härlig!
Jag avslutar här och bifogar en bild från veckans ledighet, min och Saras vandring igår-idag!
Kommentarer
Skicka en kommentar